Efter några minuter kommer de sista gästerna, Hans och Stefanie, och vi sätter oss till bords. Som vanligt är yrkesfrågan en effektiv konversationskatalysator som ger alla chansen att berätta lite om sig själva utan att behöva bli alltför personliga. Vi får veta att Hans jobbar som politisk rådgivare men tagit tjänstledigt för att skriva klart sin doktorsavhandling om någonting med EU, och vi får genast prov på hans torra spetsfundiga humor som flera gånger lockar samtliga till skratt. Go-getter-tjejen Stefanie är här ikväll för att hon letar affärspartner för sitt nya företag - en ny, trendig hälsokostbutik efter en förlaga i Los Angeles - och ser runningdinner.nu som ett effektivt sätt att bredda sitt kontaktnät. Den lite tystlåtne, kepsförsedde Fredrik jobbar som kock, den sprudlande, varma Carina som ekonom, den luttrade, medelålders Micke som säljare och vår karriärskvinneaktiga, lite hemlighetsfulla värdinna Anna har precis sagt upp sig som marknadsföringschef för att bli lärare på ett utbildningsinstitut inom samma bransch. Att vi alla sitter ner runt ett bord gör att situationen känns lite mer ovan jämfört med den minglande förrätten - hur ofta äter man middag hemma hos människor som man inte redan känner väl? Känslan av socialt experiment infinner sig, men det känns bara roligt. En tanke som dyker upp i mitt huvud är att man borde göra sånt här oftare; det känns som att ge sig själv en kul present att placera sig i ett sammanhang där man får vara precis så nyfiken och frågvis som man vill och ha en helt smörgåsbord av potentiella kontakter som bara väntar på att knytas. Snart är det dags att bege sig till nästa anhalt, denna gång på Drejargatan vid St Eriksplan. Eftersom Anna och Fredrik ska till Kungsholms strand delar vi på taxin, och hinner med lite eftersnack om kemin mellan Carina och Micke innan det är dags att säga hejdå.

22.00. Dessert. Drejargatan 6, Vasastan.
Efter fyra timmar av running dinner-socialiserande börjar jag känna mig lite matt. Den pirriga känslan av lika delar förväntan och nervositet som präglade de två första påplingningarna är borta. När jag och Martin trycker på ringklockan på vår tredje och sista adress känns som om vi redan känner vårt dessert-sällskap, så naturligt känns det att stövla in i en ny främmande lägenhet och börja prata med okända människor. Jessica öppnar, en söt brunhårig bubblig tjej från Växjö i snygg secondhandklänning som visar oss in i sin ljusa, parkettgolvsförsedda etta. Vi hälsar på hennes date Jonas, en blond Hugh Grant från Skåne som jobbar som läkare på Karolinska. Max och Linda anländer och vi sätter oss allihop i soffan och vi börjar dra kassa skämt om hur man uttalar Max efternamn på grav tysk brytning, varpå det framkommer att Max faktiskt figurerat i tysk skvallerpress - som ettåring, eftersom hans mor på 70-talet jobbade på någon form av turistbyrå med tysk anknytning som en gång behövde en bebis för en plåtning. Stämningen är på gapskrattsnivå när sista paret kommer, Sophie och Kristoffer, och det är dags att slå sig ner och hugga in på den hemgjorda glassen, garnerad med skivor av kiwi, mango och ananas. Kaffe och avec serveras till, och så småningom fina drinkar som har någon slags anknytning till Peru, vilken förstår jag aldrig. Denna gång verkar ihopmatchningen av personer vara helt baserad på ålder, eller så är det bara en slump att precis alla är 29 eller 30, med undantag för den blonde Hugh Grant som är 33. Ingen orkar gå igenom den naturliga artighetssnackproceduren om jobb och härkomst så vi kör en laget-runt där alla säger ett par ord om sina själva, sen blir det mer skämt än konversation. Detta gör att desserten liknar en vanlig förfest mer än någonsin - särskilt när Jessica sätter på schlagerlåtar och vi börjar planera taxifärden till Café Opera.

24.00 Efterfest, Café Opera.
Som tur är kan vi helt smärtfritt gå förbi hela kön så fort vi yppar orden ”running dinner” för vakterna. Garderobskön är en annan historia, men när det väl är överstökat går vi in i det mindre rummet där runningdinner.nu har mutat in ett litet revir på en av avsatserna. Vi får ett glas rött i handen och minglar sedan vidare på en turné av kära återseenden. Eftersom alla blandats upp så grundligt presenteras man ideligen för ens nya bekantskapers andra nya bekantskaper. Totalt har 100 personer varit ute på runningdinner.se-sammankomsten ikväll, varav cirka 70 har tagit sig hit ikväll - minneskortet i hjärnan jobbar för högtryck. Valet av Café Opera som slutgiltig samlingspunkt känns dock inte klockrent. Jag undrar om man inte skulle valt något mindre och lugnare ställe där det är lättare att prata, typ någon trevlig bar med öppet till två. Här måste man stå och skrika varandra i öronen vilket försvårar konversation för mer än två personer. Å andra sidan kanske det är tvåsamheten som ska främjas på det här stadiet - trots att runningdinner.nu tydligt poängterar att det inte är någon dejtverksamhet det är frågan om, utan ett sätt att förutsättninglöst träffa nya, likasinnade människor. Vid ett-tiden är jag dock ganska mätt på nya kontakter och säger hejdå till mina nyfunna vänner och går hemåt i natten.

Fotnot: Vissa namn och adresser är fingerade på deltagarnas begäran.

SvD, Publicerat 3 mars 2006, Karin Ström